Jag skriver aldrig något djupt längre.

Kanske är jag inte djup alls nåt mer nu. Eller är jag så djup att jag blir grund. Kanske ska jag inte visa den djupa sidan av mig på offentlig plats i en blogg. Kanske ska jag bara blotta mina djupa sida när det är mörkt och när jag litar på personen jag pratar med.

Det känns rätt mycket som i nian det här. Fast med en öronbedövande ångest också. I nian skulle jag visserligen lämna något och börja på något nytt, men då var jag tacksam och glad över att äntligen få lämna. Nu gör det ont. Nu sliter det i mig. Jag vet inte vad jag ska överhuvudtaget. Vad jag vill lång elelr kortsiktigt. Men jag vet ju att det löser sig. Frågan är om jag vill att lösningen ska heta Ludvika och ha 30 minusgrader året om.