7 december 2009, 4 dagar efter Spymf-konserten satt vi 6 medlemmar i torkelz i matsalen och diskuterade Musik Direkt. David vägrade. "Musik Direkt är så jävla lökigt" sa han. Men med fem par hundögon riktade mot sig gick han med på det. Jag sprang och köpte 3 burkar Powerking, och vi skålade och firade. Andrea gick raka vägen till datorn och anmälde oss. Fett, men vi tänkte inte så mycket mer på det.

Plötsligt en dag i januari fick vi ett mail, om att 1 mars var det vår tur att uppträda på den stora scenen. Vi som trott att vi inte skulle få plats, vi hade till och med ställt in oss på Hässleholm. Vi fick en spelordning och hej och hå. Och sen började vi öva. Öva, skriva, äta sushi, spela in, öva, catfighta, skratta, öva och vara nervösa.

Igår var det alltså dags. Jag hade drömt 2 mardrömmar om hur det skulle gå. Jag hade hängt upp min klänning, letat upp ett par strumpbyxor, lagt en "snygg" make-up, och gick upp på scenen med en grym nervositet. Men en bra nervositet. 70 % gav vi skulle jag nog säga. Det var kul, det gick bra, men det hade självklart kunnat gå ännu bättre. Pricken över i:et saknades faktiskt. Men folk sa att vi var bra, absolut. Mama var nöjd. och det var många andra duktiga band. Nervositeten igen. 25 minuters paus så juryn kunde överlägga, och min mage gjorde ont. Juryn upp på scenen, Klara ner på golvet där resten av Torkelz (+ partners) stod. Jag tänkte "säger de inte oss först, går vi inte vidare". Juryns ordförande Christoffer öppnar munnen och säger "på ett humoristiskt sätt tar ni vara på en ohipp genre och bjuder upp till dans" och jag höll på att dö. Skrek, och flög upp på scenen. Skrattade resten av kvällen. Firade med champagne hemma hos Hugo. Såg min mammas happyface. Kram och pepp av babyHillan. Riktigt bra kväll det där. Nu kör vi mot Skånefinalen!