På en Sthlmsresa kunde det tydligen hände mycket mer än jag ville. Eller vad ville jag egentligen? Och varför svarar jag "jodå det är okej, det är ju inte mig det handlar om" när folk frågar hur det känns. Det känns egentligen inte så jävla okej. Jag kan inte se dem längre, jag vill inte prata om det, men det går ju inte att undvika för det är så jävla obvious. Och de jag vill ha här är borta, och jag dör snart om jag måste vara kvar här utan honom.