Jag tänkte inleda min blogg med en djup tanke som föll över mig på min väg hem från Freddi, som tog 45 min p.g.a halka. Jag tror att människan tänker mkt bättre i snö. Jag gick helt ensam genom Stadsparken, i det där speciella ljuset som snö ger och tänkte. Jag tänkte på mitt liv, att jag snart ska lämna Svane, som jag traskat i väg till varje dag i snart 3 år. Vad har hänt med mig under dessa 3 åren? Så jävla mkt. Och om jag nu ska gå Estetisk musik på Spyken lär jag ju ändra mig ännu mer, och är jag verkligen redo för det? Vem är jag nu egentligen? Hur vet man att man är sig själv? Hur ska man låta bli att vara osäker? Hur ska man bli den man vill vara, varför kan man aldrig acceptera sig själv? Fan vad jag hatar dom stora frågorna. Iaf när jag kom hem fick jag läsa tjejtidning i form av Solo, så då blev jag glad igen :) Kanske kan överleva nästa SKOLvecka, i och med att det är TV-inspelning, ja, give me some skills, jag ska vara med i Helgmålsringning från Kryptan, Korsett ska spela och vi ska växelläsa, (just det, måste öva, psaltaren 1437 tror jag). Ciao !